Jag är en tjej som sedan jag var 14 haft ett stört ätbeteende. Jag vet inte om jag kan klassificera mig själv under någon specifik benämning eller ens som ätstörd. Många år har gått sedan dess, jag har gått ut gymnasiet, jag har börjat på universitetet och jag har rest. Dock alltid med mina monster som som spökar och lever om och säger att jag ska äta mindre, äta allt i min väg, inte äta det, handla godis för 100 kr och nu är du värdelös.
Jag är trött. Jag är så fruktansvärt trött på att ha det såhär. Att isolera mig från familj och vänner för att jag antingen "måste" trycka i mig mängder av skit i min ensamhet, eller för att jag "måste" hålla mig undan från allt vad mat är. Jag är trött på att känna mig misslyckad.
Jag spyr inte, men kan ändå trycka i mig kopiösa mängder. Jag vågar inte väga mig längre, livrädd för domen. För jag vet, jag vet att jag är så mycket större nu än för 3 år sen. Känner hur paniken växer bara jag skriver det.
Under dessa år som gått har jag haft bättre perioder och värre perioder. Just nu är jag efter en till största del superb höst är jag nere i skiten igen. Och ångesten är värre än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar