Olycklig kärlek, vilken klyscha

Jag längtar efter närhet, intimitet och kärlek. Jag har inte haft mer än ett par one night stands de senaste 5 åren. Jag har inte varit med någon alls på över ett år. Mina matproblem har begränsat mig till stor del. Gjort mig isolerad, folkskygg och sänkt mitt självförtroende. Men i drygt 2 år nu har jag varit kär. Och det gör så jävla ont att inte kunna vara med honom. Jag vet att han tycker om mig med, men han har flickvän sen länge tillbaka.

Han har varit svinig och självisk ibland skulle jag vilja påstå. Gett mig falska förhoppningar. Utnyttjat min kärlek till honom. Lekt med mig.

Men hur kommer man över någon man träffar (oundvikligen) flera gånger i veckan? Det går inte. Så länge han ger mig ens en liten gnutta hopp så fortsätter jag älska honom. Samtidigt som jag hatar att jag älskar honom.


Om det bara var jag och han, då skulle allt bli bra..tänker jag.

Vilken klyscha till liv ändå.