Jag har funderat lite över en grej. Varje gång jag träffar nya människor (av det motsatta könet) så börjar jag alltid fundera över möjligheterna till att det skulle kunna bli något mellan mig och denna person. Alltså, inte ALLA jag träffar, men de som visar något slags tecken på att de gillar mig (om än bara som person, kompis dvs) och om jag tycker de verkar någorlunda vettiga.
Vet inte om det beror på att jag är så jävla desperat efter lite kärlek och närhet? Alla blir liksom potentiella kärleksrelationer av något slag. Bekräftelsebehov? Och just för att jag alltid börjar tänka såhär så tror jag att det kan slå hinder för att jag verkligen ska träffa någon nångång. Jag menar, jag har varit singel sen just innan jag fyllde 17 år (5 ½ år sen, sick!). Det sägs ju att "det" händer när man minst tror det.
Dessutom vet jag inte om skulle klara av att leva i en relation.. jag är ganska mycket av en ensamvarg och gillar att göra saker på mitt sätt. Hoppet är typ ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar