Behöver space. Behöver andas. Behöver få isolera mig själv, bara litelitelite.
Jag är verkligen inte en person som trivs i att vara med folk 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag behöver min egen tid, till att bara göra ingenting och umgås med mig själv. Dock var jag helt anti detta upp till typ 13-14 års ålder (då jag började banta för första gången, på riktigt) utan då ville jag alltid vara kring folk och hitta på saker. Älskade övernattningar och läger och sånt. Sen vände det. Stod inte ut att umgås med mina tidigare så fina vänner, och jag vet fortfarande inte varför. Hittade tillbaka till dom cirka 1-2 år senare vilket jag är otroligt tacksam för, och de är fortfarande mina bästa vänner idag.
Men jag hade en period då jag inte klarade av att vara med dom. Det gav mig ångest att vara kring dom.Och detta var alltså i samma veva som jag kom i puberteten och började banta, så det lär väl hänga ihop. Det jag njöt mest av var ifall jag fick vara själv en hel helg, utan att behöva komma med ursäkter och undanflykter.Jag mådde dåligt, tvivlade mycket på mig själv och hade ingen självkänsla.
Sen hade jag en bra period i några år, och trivdes verkligen med mig själv. Jag var självsäker, framåt och bara en allmänt uppåt person. Tror att folk uppfattade mig som väldigt snäll men också rolig person. Jag började umgås med mina gamla vänner igen, men också många nya. Det var också under den här tiden jag hade (2) pojkvänner, har inte haft någon sedan dess. Maten var inga större problem, åt det jag kände för men det blev ändå inte för mycket, och slutade aldrig i orgier. Fast jag hade dock ett djävulskt sockerberoende vet jag, åt godis nästan varje dag. Kom ihåg hur jag sa till min pojkvän att jag var tvungen att gå hem innan 22 (med nån dålig ursäkt) för att hinna på ICA och köpa choklad innan det stängde. Också sprang jag från honom, fem i tio, in på ICA med andan i halsen och köpte min 200g chokladkaka.
Så till slut började jag alltså gå upp rätt mycket i vikt. Jag åt verkligen som fan, för jag trodde det var okej. "Är jag hungrig så är det klart att jag ska ta en till portion spaghetti och köttfärssås ju!". Vad jag inte förstod var ju att jag var så hungrig hela tiden för att jag åt skitmat. Kolhydrater, kolhydrater, kolhydrater. Älskade vitt rostat bröd med mycket bregott, ost och marmelad. Kunde lätt äta 6 stora rostade till mellanmål. Sen stor middag på det. Sen kvällsfika med rostade mackor igen. Så till slut insåg jag hur stor jag blivit igen, fick panik och började banta igen. Detta var just när jag började 2an på gymnasiet. I samma veva började mina föräldrar med LCHF, jag fick panik, hur skulle jag nu kunna gå ner i vikt om jag måste äta en massa jävla fet mat som innehåller sjukt med kalorier?
Well, har aldrig gått ner så mycket och så fort i vikt som då. Åt lågkolhydratkost + lågkalorikost under veckan, sen svullade jag i godis på fredag och lördagkvällarna. Allt jag kunde tänka på under veckan var helgens frossande. Började känna behovet av att isolera mig mer och mer igen. Blev mer och mer introvert igen och, tråkig. Hade ingen energi till någonting. Undvek att umgås med folk och att hamna i sociala situationer där min kost kunde bli förstörd. Jag var verkligen deep in the shit här. Livet kretsade bara kring att inte äta, och att frossa. Och att bli smal såklart.
Så nu, x antal år senare vad har hänt då? Typ samma visa. Har gått upp i vikt såklart, börjat leva lite mer, mått dåligt grova sockerjunkie-perioder, mått bra med långa LCHF-perioder (två hela höstar!! sen spårar det alltid runt jul..) och blivit lite mindre isolerad iallafall. Men nu den här hösten har det gått fruktansvärt bra med kosten än så länge, fast det skrämmer mig att jag börjar känna ett behov av att vara själv. För efter det här monsterinlägget känns det ganska klart att det finns ett samband mellan min längtan efter att vara själv hänger ihop med min längtan efter att bli smal, min besatthet vid att hålla en strikt kost..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar