Jag vill inte leva såhär. Jag vill ha ett rikt liv fyllt med vänner och glädje, spontanitet och kärlek. Just nu har jag inget av det. Väljer alltid bort saker för att jag tänker att det får jag göra när jag är smal istället. Alltför ofta tänker jag att det löser sig "när jag blir smal och snygg" men tänker jag rationellt vet jag att det inte fungerar så. Det är ju min strävan efter att gå ner i vikt och bli smal som sätter käppar i hjulet för mig. Som gör att jag isolerar mig från social sammanhang, att jag inte klarar av spontanitet att jag knappt känner någonting förutom ångest.
Men hur gör man då om man faktiskt bär på några extrakilon som vore bra att tappa, det är inte så att jag strävar efter att bli ohälsosamt smal, så hur gör man då? Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget, känner att det finns ingen direkt poäng som jag försöker komma fram till. Men ja.
Fast det är just den där tanken att att löser sig bara jag blir smal som är så jäkla fel. Att jag ska börja leva på riktigt då. Det blev ju inte så. När jag hade bantat ner mig till 52 kg så var jag fortfarande inte nöjd. Och behövde "bara gå ner några kg till innan jag kan/ska..".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar