Ge mig nånting som tar mig nånstans!
Det är alltid vad jag är ute efter. Jag är alltid på jakt efter nåt som ger mig en kick. Det verkar inte spela någon roll vad det är; socker, alkohol, koffein, känslan av att fasta och sex är väl dock de vanligaste medel jag brukar ta till. Jag kan inte hålla en normal nivå, utan börjar jag med nåt så finns det ofta inget slut. Men jag älskar känslan, känslan av att ingenting spelar någon roll, känslan av att vara avdomnad. Men sen när jag lyckas "avgiftas" från vad det nu är så kommer istället alla dessa känslor jag försökt tränga bort som ett brev på posten istället. Och då känner jag mig bara ännu mer miserabel än innan. Jag kan väl iallafall trösta mig att jag inte börjat med diverse piller och droger än.
Idag har varit en dålig dag. Jag tycker allt känns tråkigt och meningslöst. Utöver det har jag panik och är livrädd inför alla förändringar som kommer ske i mitt liv. Så...ge mig nånting som tar mig nånstans, tack?!
1 kommentar:
Jag är en typisk missbrukarpersonlighet, jag går igång på snabba kickar och har gjort det under större delen av mitt liv. Ju sjukare jag blivit i min depression och min ätstörning, desto mer dyrköpta har kickarna blivit och jag har varit beredd att göra allt mer för att slippa kännas vid ångesten. Jag har speedat och bedövat mig med mat och svält, men tidigare under livet också med tillfälliga sexpartners, festande och onödigt risktagande.
Att arbeta med att sluta förlita sig på kickarna är stundtals otroligt svårt. Jag vet ju att jag skulle må SÅ bra om jag bara hetsade/gick ner 10 kg/raggade upp någon på krogen (där jag inte varit på många år). Må bra en kort, kort stund, men ändå - må bra.
Det häftiga är att jag gradvis upptäcker att jag KAN må bra ändå, utan kickarna och det under längre stunder, men jag har en lång, lång, lång väg kvar och ibland sviker modet.
Jag hoppas och tror att kampen blir lättare med tiden, men vi "kicksökartyper" får nog jobba lite extra hårt.
Kram
Skicka en kommentar