Ett liv utan socker är ett liv jag inte vill leva

Hatar att (nästan) det enda jag tycker är roligt med livet är mat, choklad, godis..sockerkickar alltså. Seriöst, det är det enda jag ser framemot på riktigt. Ett liv utan socker känns olidligt och tanken gör mig så deprimerad. Ändå är det det enda hållbara för mig, jag kan inte "äta allt, men med måtta". Tar jag lite choklad, så har jag två timmar senare proppat mig full med minst ett halv kilo till. Det vill säga, jag måste ha nolltolerans mot socker och faaan vad det gör mig nedstämd.

Livet känns inte värt att leva utan sockerkicken (hur tragiskt låter inte det) men livet rinner genom fingrarna på mig när jag är inne i en sockerperiod. Jag mår skit, jag ser ut som skit.

Önskar att jag kunde vara lyckligt lottad som alla mina vänner (fast vad vet man, bakom fasaden liksom) och kunna ta några bitar och sen säga "nä nu är det inte gott längre" och sluta äta. Jag äter tills det känns som magen ska spricka. Sen vill jag bara skjuta mig själv i skallen.

Och när jag väl bestämt mig för att "synda" då blir jag så sjukt exalterad, skulle jag bestämma nu att jag ska gå av banan nästa helg så skulle jag seriöst gå runt och tänka på det minst 50% av min vakna tid dessutom skulle jag ha grymt svårt att sova för att jag skulle ligga och tänka på allt gott jag skulle trycka i mig. Typ som ett barn kvällen innan julafton skulle jag ligga och försöka sova.

Skönt att jag har varit sockerfri i 2 månader och 8 dagar idag!! Det är så skönt att inte allt som florerar i hjärnan är tanken på kvällens "session" och när jag ska hinna handla hetsmat, hur gott det ska bli, hur jag ska hinna med allt jag behöver göra innan osv. MEN paradoxalt nog så saknar jag det också.

Typ jag efter jag handlat!