Seeeeemester!

Här var det ju livat!

Har jobbat för fulla muggar och när jag inte jobbat har jag ätit och sett serier. Och sovit. Har känt för att hoppa ut genom fönstret mest hela tiden men nu har jag äntligen, äntligen, semester! I några veckor för sen drar skolan igång igen. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte kan vända, inte ta mig ur, det här jävla svarta djupa hålet jag grävt åt mig själv. Jag vill inte träffa mina närmsta kompisar eller min familj, men mest av allt vill jag inte träffa mina klasskompisar för jag vill inte att de ska se hur jag lyckats bli så grotesk under bara en sommar. Jag skäms och skammen växer sig bara större för varje dag jag proppar mängder med skit i munnen. Men jag kan inte sluta. Vaknar upp och tänker att det här ska bannemig bli en bra dag, men varje kväll sitter jag där ändå med en fet godispåse, en stor chokladkaka och annan skit. Disciplin, någon?


Jag har verkligen ett grått, trist, händelselöst liv. Speciellt nu i sommartider. Kan typ räkna på en hand de gånger jag faktiskt umgåtts med folk.

Everybody dies but not everybody lives.