Så det gick bra i söndags. Eller nä, det gick inte bra efter att jag kom hem för då tyckte jag tydligen att det var en god idé att trycka i mig en massa choklad, lösgodis och chips. Bra jobbat!! Men hemma hos mami and papi var det ganska trevligt iallafall, god mat (lchf) som fan men dock bjöd de på efterrätt, vispad grädde och bär vilket jag resulterade i att jag tänkte att nu var dagen förstörd så då kan jag lika gärna fortsätta äta när jag kommer hem. Dumfan. Pappa var såklart helt lila i käften när jag kom dit redan vid 16.30. Men han verkade på rätt bra humör ändå. Min ena bror är är deprimerad och sa inte mycket alls. Vill bara hjälpa honom, fyfan alltså...han är världens roligaste och så sjukt smart, men när han mår som han mår så märks inte det. Sen jag då, vet inte om någon märker att något inte står rätt till eller om dom tror att allt bara är fint. Jag vet inte faktiskt. Helt ärligt så är det ingen i min familj som känner mig riktigt. Dom vet inte ett skit om mig förutom vad jag åstadkommit akademiskt och sportsligt typ. Dom vet inte hur jag egentligen mår, hur mina tankar går, hur jag fungerar, ingenting. På ett sätt vill jag ha det så, men samtidigt är jag avundsjuk på människor som verkar ha såna fina, öppna förhållanden med sina föräldrar.
Sen söndagens fail har jag iallafall skött mig med maten. Men det här håller ju inte. 4 dagars "halvfasta" följt av 3 dagars moffande av kolhydrater och alkohol ger inga resultat. Blir ju inte fetare iallafall. Men jag vill neeeeer. Orkar inte med fettvalkarna längre. Inga kläder sitter ju fint.
Har inte korrläst det här inlägget eller nåt så det kan vara helt osammanhängande. Ber om ursäkt isåfall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar