Jag vet ju det

Vet inte riktigt vad jag sysslar med nu. Förra veckan köpte jag på mig en massa chokladkakor så att jag har en gömma i mitt rum. Åt endast av det på fredag och lördag. Igår åkte jag ner till city endast i syfte att köpa "gott" lösgodis på en affär där det inte är 79% chans att träffa någon jag känner (som det är i mitt nya område). Också köpte jag chips på en annan affär. Och alkohol såklart. Jag kommer varken röra chokladen eller alkoholen förrän helgen. Just nu är det det som funkar. Jag äter en måltid om dan (lchf, ca 500-600 kcal) söndag-torsdag. Sen fredag och lördag får jag äta lite som jag vill. Choklad, alkohol, godis osv osv. Det jobbigaste är dock att återgå back to business på söndagen. Då sitter suget i som fan. Men det blir ändå lättare än om jag har ett totalförbud och käkar strikt lchf, eftersom jag vet att det att jag får äta vad jag vill kommande fredag. Då går det bättre att motivera sig.

Jag förstår ju att det är ohälsosamt som fan. Samtidigt känns det så bra. Livet känns friare på något sätt. Också känner jag ju att jag krympt ihop rätt bra under endast några (2) veckor. Längtar till om någon månad. Jag har ett mål tills min födelsedag som är om ungefär 2 ½ månad. Då vill jag komma i mina favoritjeans, som jag hade på gymnasiet i 3an. Som jag inte kunnat ha sen dess. Det borde inte var totalt omöjligt.

Sen känner jag mig så jäkla tvådelad att skriva här. Jag älskar att skriva av mig. Att vara totalt ärlig. Men samtidigt vill jag inte påverka någon negativt. Jag vill inte bidra till svält, självhat och fuckade kroppsideal, till en tro att allt som spelar någon roll är hur man ser ut. Jag vet ju det egentligen, att det är så jävla trivialt, utseende alltså.