Vad vore jag utan detta?

Vad vore jag utan min mat-obsession, utan min ständiga strävan att gå ner i vikt, utan mina destruktiva helvetes sockerhetsperioder, utan försöken att hamna så lågt som möjligt i kaloriintag? Jag vore inte ett jävla skit. Jag lovar, 90-95 % av min tankeverksamhet går åt till att tänka på allt detta. Det är en sån stor del av min identitet, en sån stor del av den jag är. Samtidigt, utåt sett, måste jag anta en helt annan identitet. En annan person. Och till det krävs det mycket energi. Kanske därför jag trivs allra bäst med att vara ensam.

Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det skulle vara att ha ett helt normalt förhållande till mat. Jag har så länge jag kan minnas inte haft det. Redan när jag var runt 10 år så var mat en otroligt stor del av mitt liv. Jag var en riktig gottegris, älskade allt sött och rostade mackor var en favorit och kunde äta massor av det. Åt godis i stort sätt varje dag men eftersom jag tränade mellan 15-25 timmar i veckan så märktes det inte på kroppen, eller ja, det gjorde nog ganska mycket skada inuti, och byggde upp sockerberoendet. Men att inte alltid fokusera på, tänka på, utvärdera, uppskatta, längta, hata, älska mat skulle ju defintivt leda till en massa fritid till annat. Vad skulle jag tänka på då?