Jag bara faller och faller. Alltid alla dessa ursäkter. Jag är så jävla nollställd och det enda jag tycker om att göra är att vara ensam och äta äta äta. Tackar nej till social aktiviteter och kommer med lama ursäkter bara för att kunna hänge mig åt min enda "hobby". Det är så jäkla tragiskt så det är inte sant. Hur kan man välja socker före vänner, egentligen?!
Till slut kommer jag sitta där, utan någon alls, helt ensam, säkert utan jobb också för att jag inte klara av det heller och väga 150 kg. Och inse att jag slösat bort åratal.
Men hur gör man för att ta sig ur det? Jag känner mig så hopplöst hjälplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar