Sista sommarkvällen

Idag får bannemig vara sista dagen för den här dekadensen som sommaren inneburit. Imorgon är det 1a september och då välkomnar jag hösten och ett nyttigare, friskare och finare liv. Så typiskt att "börja om" på när det är ny vecka, ny månad eller nytt år. Men jag antar att det är så vi funkar. Det blir som lättare då på något sätt kan jag tycka.

Hösten ska iallafall innebära: LCHF/Paleo-aktigt fullt ut. INGET SOCKER! INGET MJÖL! För jag orkar inte vara en slav under mitt sockerberoende mer. Jag har klarat av de senaste 3 höstarna såhär, så jag kan ju inte vara sämre nu i höst! Känner mig såååå taggad på att köra igång och faktiskt äta riktigt mat. Inte proppa magen full med socker tills jag nästan spyr varje kväll. För OJ, vad jag gjort det i sommar...men ja, ikväll blir alltså sista kvällen med det, sen jävlar!

Jag vet att det kommer bli tungt så inihelvete. Men det gäller att fokusera på allt det positiva som det ger mig. Alla fördelar. Vinsten.

Coming home

Så var jag tillbaka! Med en förkylning och rejäla jävla lock för öronen efter flygresan som inte går bort. Mitt huvud är som i en bubbla. Trodde att huvudet skulle sprängas när vi skulle landa, har aldrig varit med om något liknande, det gjorde så förbannat jävla ont. Dessutom fick jag galna stickningar/ilningar/nåt obehagligt i ansiktet, främst bakom ögonen och käkarna, som kom från locket från öronen alltså, fyfan vad hemskt det var.

Har haft det bra borta med mina vänner men det är ruskigt skönt att ha kommit hem. Fastän jag haft det mysigt så har jag ändå haft en liten, liten oroskänsla i magen hela tiden. Räknat ner dagarna tills hemfärd. Jag älskar dem till månen och tillbaks men jag har ändå haft den här ensam-trots-att-rummet-är-fullt-med-folk-känslan. Att jag är annorlunda, att jag inte hör ihop med dem.

Vad ska jag säga om maten då? Tjaaaeee...har väl ätit som en hyfsat "normal" människa. Försökt hålla mig borta från de värsta carbsen. Har ätit 3 gånger per dag, vilket inte har hänt på...ja, jag minns inte ens senast? År sedan. Försökt mota bort ångesttankarna och det har väl gått hyfsat, har helt enkelt inte orkat brytt mig.

Och nu är det alltså back to reality. Mindre än en vecka till skolan börjar och sommarens frossande har tagit ut sin rätt. Känner mig som en valross. Samtidigt har jag ingen energi till att skärpa till mig nu heller när jag är sjuk. Orkar inte ta tag i det helt enkelt. Suuuck...vågar knappt gå ut för min dörr. Tycker det är råjobbigt att gå på affären, livrädd för att möta någon bekant.

Börjat se om Sex and the City nu. Satan vad bra det är! Såg alla säsongerna för ett par 5-6 år sen kanske. Känns som att jag kan relatera bättre nu, eller typ, faktiskt fattar vad de snackar om..haha.

Åker iväg då

And I'm out! Drar iväg nu och spenderar över 4 dygn med vänner. Normalt att vara nervös över det? Skulle inte tro det...min magkänsla är att jag inte borde göra det här, ska jag inte bara vara hemma istället, i tryggheten? Men rent rationellt så vet jag att det kommer bli bra och nyttigt för mig. Ibland måste en göra saker som kanske kortsiktigt inte känns särskilt bra, men där den långsiktiga konsekvensen är positiv och värdefull!

Seeeeemester!

Här var det ju livat!

Har jobbat för fulla muggar och när jag inte jobbat har jag ätit och sett serier. Och sovit. Har känt för att hoppa ut genom fönstret mest hela tiden men nu har jag äntligen, äntligen, semester! I några veckor för sen drar skolan igång igen. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte kan vända, inte ta mig ur, det här jävla svarta djupa hålet jag grävt åt mig själv. Jag vill inte träffa mina närmsta kompisar eller min familj, men mest av allt vill jag inte träffa mina klasskompisar för jag vill inte att de ska se hur jag lyckats bli så grotesk under bara en sommar. Jag skäms och skammen växer sig bara större för varje dag jag proppar mängder med skit i munnen. Men jag kan inte sluta. Vaknar upp och tänker att det här ska bannemig bli en bra dag, men varje kväll sitter jag där ändå med en fet godispåse, en stor chokladkaka och annan skit. Disciplin, någon?


Jag har verkligen ett grått, trist, händelselöst liv. Speciellt nu i sommartider. Kan typ räkna på en hand de gånger jag faktiskt umgåtts med folk.

Everybody dies but not everybody lives.

wake me up

Har ingenting nytt att komma med egentligen, trots att det gått mer än en vecka sedan jag sist skrev. Jobbar, äääter och sover (eller ah, försöker sova, stirrar mest upp i taket och vänder och vrider på mig). Är otroligt oglad, om det ens går att säga så. Men ni förstår ju.

Den här sommaren skulle ju bli annorlunda. Jag skulle INTE sitta hemma varje kväll med kilovis av choklad och godis som enda sällskap. But that's pretty much what my summer has looked like. Ångest och stress över jobbet. Kan inte hantera/döva det på något annat sätt än med överätning av socker, det är ju så jag alltid gjort. Bara en vecka kvar nu men jag ser ändå inte ljuset i tunneln angående matsituationen...för då är jag ju ledig i några veckor innan skolan börjar vilket innebär en jäkla massa fritid(dötid) vilket ofta brukar resultera i att jag tar till det jag vet bäst. Fan vilket jävla liv en har alltså. Allt det handlar om är när, var, vad jag ska (inte) äta.

En rolig sak är iallafall att jag ska åka iväg tillsammans med två av mina barndomskompisar och hälsa på fler barndomsvänner om två veckor! Ser framemot det samtidigt som jag bävar inför det också. Vilket är självklart, jag menar, vad vore en resa inte utan den obligatoriska oron, ångesten och paniken över att behöva "äta normalt" tillsammans med sina vänner?

Angående grabben där, så har jag inte haft någon kontakt med honom alls sen vår lilla tripp för en månad sen förutom en kort träff på en krog tillsammans med några andra en kväll för typ tre veckor sen så... och nu är han ute och reser ett tag. Har en liten önskan om att han medan han är borta kommer till sin insikt och inser att det inte funkar med sin flickvän och att han borde vara med mig istället....en kan ju drömma! Hehe. Har dock hört från två olika källor att deras förhållande inte alls är särskilt bra, de bråkar ständigt (bl.a. om pengar????) och gör typ ingenting tillsammans. 

Buuuuuu jag vill bara ta ledigt från livet ett tag. Får jag?

Jag mår skit just nu, både psykiskt och fysiskt.
Allt jävla överätande har tagit ut sin rätt och jag ser nu ut som en jävla michelingubbe.Känner mig värdelös hela tiden också. Kan inte säga nej till socker och annan skit, kan inte göra något rätt nånsin, känner mig som en utböling på jobbet också..................suck.

Ursäktar whine-inlägget...

Hemmakväll

ÄNTLIGEN har jag ledigt 2 dagar i rad!! Hela helgen dvs, sååååå efterlängtat! Har jobbat 9 dagar/kvällar i sträck, så rätt less. Ska ba försöka njuta så mycket jag kan av helgen. Det är finväder och det vankas kanske grillning och alcohoool imorgon. Ikväll blir det däremot vad som ses på bilden. Hemmakväll+gotta och annan skit. Kan inte bryta mig ur den onda cirkeln, har överätit skit i flera veckor nu:(:(:( Jag orkar verkligen inte. Tur som fan att mitt jobb är riktigt fysiskt, så det är inte katastrof med vikten, ÄN.

Efter jobbet idag drog jag till en sjö i närheten. Låg där ensam (förutom en satans massa barnfamiljer) med min kaffetermos och bara njöt av ledigheten. Kände mig såklart rätt äcklig och fet, men inte så att det inte gick att ligga kvar där. Bara att försöka mota bort de tankarna. Inte dömer jag någon annan på stranden, varför ska de döma mig då. Deras problem isåfall om de finner mig motbjudande ju... försöker jag intala mig själv.

Fuckwads

Usch, jag har sån ångest över jobbet. Jobbar hela helgen, och har nya uppgifter, och har i stort sätt ingen att fråga. Igår blev jag lämnad ensam på kvällen när det var dags att sluta, ingen av de andra två som var kvar frågade hur det gick eller om jag behövde hjälp. De sa inte ens hejdå. Kände mig så jävla utstött. Vafan, vem säger inte hejdå, till en newbie som de vet inte riktigt vet vad hon ska göra? Idioter. Blev sjukt förbannad. Och ledsen, är jag så hemsk/konstig/ovärdig att jag inte ens förtjänar ett hejdå? Fan att jag ska vara så blödig också, ögonen tårades när jag fattade att de redan dragit därifrån.

Snart börjar jag igen. VILL INTE. Men slutar iallafall 20.00 ikväll, så inte så farligt. Och när jag kommer hem ska jag äta chokladchoookladchoklad, det är det enda just nu som håller mig uppe lite.

Run for your life!

Jag har varit ledig idag! Så skönt. Begav mig in till city en sväng, mestadels för att fylla upp godisförrådet (suck...) eftersom det finns flera affärer där, så jag kan sprida ut inköpen lite så att det blir mindre skämmigt (suck igen.....). Fyllde upp alkoholförrådet i samma veva också, såklart.

Sen har jag läst. Och druckit kaffe. Efter det fick jag ett ryck, att kanske ska jag ge mig ut och springa? Minns inte senast jag var ute och sprang. Tänkte att jag kan väl ge mig ut en sväng iallafall så får jag se hur mycket jag orkar, bättre med 15 minuter än ingenting alls liksom. Said and done, troligtvis tack vare kaffet sprang jag i 25 minuter!!!! Så himla nöjd! Och sen körde jag lite upphopp och armhävningar hemma också. Helt mör i benen nu, men fruktansvärt skönt det. Men så bra är jag inte, sitter här nu och överäter en massa skit. Försöker döva någonting i mig, eller kanske bara fördriva tiden på något sätt? Jag vet inte ens själv.

Imorgon är det jobb igen. Jag vill inte, jag orkar inte.

Maybe I'm a girl and you're the only man

Så i fredags åkte vi iväg, jag och två killkompisar (varav den ena är han jag är så "förtjust" i låt oss kalla han för X) till min bästa vän som är i sin hemstad under sommaren. Vi fyra har en rätt speciell gruppdynamik, vi funkar otroligt bra tillsammans och har alltid riktigt roligt. Vi har känt varann i drygt 4 år nu och under hela tiden har X haft flickvän. Men jag och han har ändå ofta varit rätt flirtiga med varann. Det finns definitivt attraktion mellan oss, och vi skulle vara så otroligt bra tillsammans, från första gången jag träffade honom har jag känt att vi klickat. Men det har gått i vågor också, från hans sida då, i vissa perioder har han hållt mig på avstånd och varit ganska så kall mot mig. Antar att det är för att han inte vill att jag ska få för mig något, att jag inte ska få falska förhoppningar osv. Fast vad vet jag.

Så därför jag var lite orolig för hur han skulle vara i helgen. Men han har varit på bra humör och varit retsam och smyg-flirtatious med mig hela helgen. Lättad! Och så himla, himla kul. Vi kom fram på fredagkväll, började direkt dricka vin och chilla och snacka på hennes terrass. Satt hela tiden med en enda tanke "just såhär vill jag stanna för evigt, här känner jag mig så lycklig". Var typ full redan efter ett glas vin. 

Vid midnatt eller så blev det snack om att ta ett nattdopp. Första reaktionen var: fan vad kul! andra reaktionen: panik!!! vill inte visa mig i underkläder!!!! men det blev så att vi gick till sjön, men jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle bada eller inte. X var mest taggad. De andra två skulle inte hoppa i. Väl på bryggan kände jag att, "fan jag måste göra det kan inte chicken out nu". Så jag kastade av mig kläderna (badade i bh och svarta spetstrosor) och kastade mig i vattnet direkt, allt för att ingen skulle hinna kolla in min kropp. Och X följde efter, och så roligt som jag hade där i vattnet tillsammans med X kan jag inte minnas senast jag hade. Vi lekte, busade och tävlade, retades, klängde på varann.... alltsååååå ååh! Bara jag tänker på det, låter kanske löjligt, men det var så underbart!

Senare var det ju kruxet hur vi skulle sova också. Blev ju såklart att jag och X sov i samma säng. Medan de andra två sov på andra våningen. Var så himla, himla mysigt. Låg först och pratade rätt länge om allt möjligt. Sen höll han om mig bakifrån, lite smekningar över brösten/magen/rumpan.... och alltså, han har ju tjej så jag skulle aldrig ta något initiativ till något. Men, alltså, jag säger ju inte nej i det där läget! Det är ändå hans ansvar. Vi var så jävla kåta på varann, älskade att känna hans stånd mot min rumpa. Men ja, eftersom omständigheterna ser ut som de gör så gjorde vi inget mer än så.

Var rädd att han skulle få lite panik/ångest dagen efter och bli sådär kall mot mig igen. But no, han var på bra humör. Vi gjorde en massa olika utflykter, hade picknick osv, gick ut och åt på resturang. Har inte haft någon ångest eller så över maten whatsoever under helgen faktiskt. Sen blev det alkohol, musik och snack på terrassen igen. Långt in på natten. Sov i samma säng som X igen.

Och när jag kom i söndags till min lilla lya kändes allt så tomt. Ensamt. Lycklig över helgen. Så glad över allt, men samtidigt, nu har jag dragit upp min känslor för honom till max IGEN. Tänker inte på något annat. Skrattar för mig själv när jag tänker tillbaka på småsaker som hände i helgen. Och jag är rädd. För framtiden. För att ingenting kommer att ändras. Han är tillbaka med sin flickvän och jag sitter här ensam och fantiserar om what could've been. Och det kommer aldrig bli vi. Samtidigt som jag är kär och glad över helgen är jag orolig för att det bara kommer bli jobbigare nu. För det är inte roligt att vara kär i någon som inte vill ha en. Fast det är ju just det också, jag vet ju att han vill ha mig, men inte tillräckligt mycket. Vet inte hur jag ska gå vidare nu, ska jag ignorera allt och hålla mig på avstånd? Eller ska jag jag försöka hålla lite kontakt, typ skicka nåt sms? I don't knoooow what to do!

Vilket svammelinlägg, och milslångt, så grattis om du tagit dig ner hit! Ska sluta nu innan detta blir en hel roman.