En tanke som slår mig ganska ofta är hur min ätstörning förändrat mig som person. När jag var yngre (och bekymmerslös) var jag världens gladaste unge, jag var väldigt aktiv och höll på med flera olika sporter. Jag hade massor av vänner och jag var otroligt positiv, extrovert och impulsiv. Trodde på mig själv! Men i takt med att ätstörningen satte klorna i mig mer och mer blev jag också mer ledsen, jag isolerade mig själv, blev negativ och bitter, introvert och kunde inte alls göra någonting impulsivt längre. Kände mig värdelös.
Och så är jag fortfarande. Jag blir så himla ledsen när jag tänker på det. Hur mycket jag har begränsat mig själv. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag fortsatt varit ätfrisk. Men sen inser jag att jag har alla chanser i världen att ta mig ur den här skiten också, eller iallafall bli en "nykter ätstörd". Men hur funkar det när allt jag vill är bara att bli smal först?
Jag vill ju ha ett liv där jag är glad, lycklig och frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar