Nattbabbel; hög på socker

150 g marabou choklad

150-200 g chips

2 dl creme fraiche

ca 200 g lösviktsgodis

1 macka med smör och ost på

Skulle jag gissa så ligger detta på strax under 4000 kalorier. Detta har jag alltså fått i mig ikväll, utan problem. Utan att spy. Sitter här alldeles vimmekantig och hög på socker. Jag känner mig som i trans. Kollade mig i spegeln och jag ser seriöst hög ut, mina pupiller är helt utvidgade.

Har aldrig spytt, fast än jag kanske velat. Det skrämmer mig för mycket. Är livrädd för att fastna ännu mer i den här skiten. Livrädd för att förstora min kropp ännu mer än vad jag redan gjort. Hell, jag har inte haft regelbunden mens sen jag var 16 år gammal. Som jag kan komma ihåg har jag inte haft det senaste året ens. Och då är jag inte underviktig, utan närmare överviktig än undervikig. Fan, jag måste ta mig samman...vill inte paja min kropp mer, vill inte paja mitt liv mer.

Hade ett val ikväll, att gå ut och festa med en massa folk eller sitta hemma och se film och trycka i mig skit. Svårt val för en som mig, va. Under hela tiden tänkte jag bara på hur idiotisk jag var, och varför jag valde detta framför att gå ut och träffa folk. Också lovar jag mig själv, att nästa helg, ja då jävlar ska jag ut och roa mig och göra sånt som vanliga människor gör. Sen kommer nästa helg och jag sitter där igen och tänker för mig själv, nästa helg..nästa helg.

Olycklig kärlek, vilken klyscha

Jag längtar efter närhet, intimitet och kärlek. Jag har inte haft mer än ett par one night stands de senaste 5 åren. Jag har inte varit med någon alls på över ett år. Mina matproblem har begränsat mig till stor del. Gjort mig isolerad, folkskygg och sänkt mitt självförtroende. Men i drygt 2 år nu har jag varit kär. Och det gör så jävla ont att inte kunna vara med honom. Jag vet att han tycker om mig med, men han har flickvän sen länge tillbaka.

Han har varit svinig och självisk ibland skulle jag vilja påstå. Gett mig falska förhoppningar. Utnyttjat min kärlek till honom. Lekt med mig.

Men hur kommer man över någon man träffar (oundvikligen) flera gånger i veckan? Det går inte. Så länge han ger mig ens en liten gnutta hopp så fortsätter jag älska honom. Samtidigt som jag hatar att jag älskar honom.


Om det bara var jag och han, då skulle allt bli bra..tänker jag.

Vilken klyscha till liv ändå.

Som ett brev på posten

Jag svettas.
Det svartnar för ögonen.
Det går tyngre och tyngre att andas. 
Händerna skakar. 
Paniken som kommer. 
Ångesten är här.

Snart är det dags

Jag har i stort sett hela veckan, sen i måndags tror jag det var, planerat för helgen. Jag har sen i onsdags varit runt i lite olika affärer och köpt på mig grejer, lösviktsgodis ( i två olika affärer), mjölkchoklad, ska handla chips idag och kanske semlor.. har inte ätit det på fyra år tror jag, trots att jag älskar det. Det är roligt hur mycket jag ser framemot helgen egentligen. Och det är skrämmande egentligen hur mycket möda jag lägger ner på det här. Åker runt hela stan för att handla in onyttigheter på olika affärer så att det som jobbar där inte ska börja undra, planera för hur och när jag ska kunna vara ensam och äta det, hur mycket nödlögner jag har använt mig, och hur många undanflykter jag har kommit med.

Ibland kommer jag på mig själv med att bli arg på folk (vänner/familj) som "förstör" min chans till att vara ensam och trycka i mig skit. Jag blir irriterad på dem för att de inte lämnar mig ifred. Jag vet att det är helt irrationellt, och att jag borde bli glad för att de vill umgås med mig. Men i min hjärna sker den totala motsatsen.

En matmissbrukares önskningar

Jag önskar att jag kunde äta så mycket jag bara vill utan att bli tjock utan smalare,

jag önskar att jag får vara ensam snart och trycka i mig "godsaker",

jag önskar att det inte vore så dyrt eller skamfyllt,

och jag önskar att det varken gav psykiska eller fysiska men..

Men mest av allt önskar jag att jag vore fri från det här helvetet.

What's going on

Mycket som pågår just nu, därav sämre uppdatering. Men jag har inte hetsätit eller överätit sen i lördags så det känns skönt. Möjligheterna är inte så stora till det heller eftersom jag nu delar lägenhet med min kompis. Känns både skönt och jobbigt.. egentligen är det såklart för det bästa men suget är stort.  

Det enda jag ser framemot är bli ensam och få proppa i mig, och det har varit i stort sätt det enda jag sett framemot på flera år nu.

Fest

Jag orkade inte stå emot igår. Men jag känner mig inte så äcklig idag trots allt, jag har lyckats varit iväg och tränat ett hårt pass samt städat idag så jag känner mig duglig iallafall. Ikväll ska jag festa. Är inte jättesugen om vi säger så. Vill inte träffa någon nu när jag ser ut såhär. Men vad gör man inte. Kommer väl supa skallen av mig för att inte känna skammen när jag träffar någon iallafall. Skammen kommer imorgon istället.

Fruktansvärt chokladsugen nu. Men eftersom jag ska ut ikväll känns det inte värt det, jag vill inte känna mig helt uppsvälld och spymätt. Hinkar kaffe istället.

Ett steg framåt, två bakåt

Kaffe. Sån kärlek jag hyser till denna dryck!

Igår lyckades jag stå emot, och höll mig till bra LCHF-mat (stekte kycklinglår i ugnen, gott!). Idag däremot känns det tyngre.. det är ju fredag och mina sjuka hjärna säger att då måste jag ju få "unna mig" (bland det mest irriterande uttryck jag vet). Dessutom så flyttar min kompis in med mig imorgon vilket betyder att mina hetsmöjligheter minimeras eftersom denne inte vet om mina matproblem och så vill jag att det ska förbli. Det känns otroligt skönt och jag hoppas att jag ska kunna klättra upp en bit ur det här djupa hålet jag befinner mig i. Men då spinner de mörka tankarna att jag ska allt passa på en sista gång, en riktigt rejäl omgång innehållandes allt jag vill ha.

Vad gör jag mot min kropp? Denna oändliga cirkel. Förnuftet som säger en sak de osunda tankarna en annan. Allt för ofta vinner de senare.

Önskedrömmar

FAN! Hur gör man?! Varför ska det vara så fruktansvärt svårt? Jag vill bara leva ett så kallat normalt liv och ha ett normalt förhållande till mat. Jag skulle vilja kunna fika med mina vänner och tänka "mmm, vad gott" och sen inte tänka på det mer istället för att tänka "mer, mer, mer" och sen stanna på Ica på vägen hem. Jag skulle vilja bli glad om någon bjöd mig på middag istället för orolig för vad de ska servera och hur jag ska ta mig ur det. Jag skulle vilja att jag bara tänkte på mat när jag blir hungrig och när jag ska äta, istället för att ägna all min tankeverksamhet åt mat. Jag skulle vilja kunna äta lite extra bara för att det var så gott utan att få ångest och extremt hetsätningssug. Jag skulle vilja kunna luncha på stan med mina vänner om jag kände för det istället för att inte luncha alls.

Det är så mycket vi går miste om. Kan någon berätta för mig, hur tar man sig ur det här?

Same old

Detta är vad min kväll bestått av. Samt massa serieavsnitt. Can you spell pathetic? Men nya tag imorgon. Jag orkar inte mer nu. Imorgon ska jag inte spendera med att trycka i mig skit. Jag ska gå till stan och uträtta några ärenden, sen ska jag träna och sen ska jag sova. Jag orkar inte känna mig som en svullen gris. Jag orkar inte skämmas när jag går förbi människor på gatan. Jag orkar inte vara helt energilös. Jag orkar inte isolera mig själv.
Jag vill leva livet!

The Beginning

Kan jag lyckas kravla mig ur det här djupa mörka hålet någon gång? Jag har ingenting att förlora. Bara allt att vinna. Livet med stort L bara passerar förbi, jag lever det inte. All min tid spenderas med att tänka på mat, planera för hetsätning, hur jag ska kompensera det, hur jag ska gå ner i vikt, hur jag ska bli snygg och perfekt.

Vad var det som gick snett? Hur hamnade jag här egentligen? Jag var en sån livfull liten tjej som älskade livet och alltid hade något för sig. Sen fick jag för mig att jag  behövde banta. Jag isolerade mig själv mer och mer, orkade inte med att vara med kompisar, ville bara vara för mig själv. Jag vet egentligen inte vilket som kom först, isolationen eller bantningen, eller om det började samtidigt. Jag minskade mitt matintag ganska rejält och smalnade av. Jag var 13 år gammal och bantade. Tyckte att jag var tjock och att vara större än smal var inte acceptabelt i mina ögon. Jag har alltid varit en godisråtta. Efter att jag började banta så limiterade jag mitt godisintag till fredagar och lördagar, och de blev de dagar jag levde för. I det här skedet hetsåt jag inte, men jag hade redan börjat min resa mot en ätstörd värld.

Appropå det där

..med träning så är det verkligen rena motsatsen till en hetsätning. Innan en hetsätning känner jag lättnad, jag känner mig peppad och glad och det håller i sig en bit in. Men i slutet, och speciellt efter en hetsätning kommer ångesten, känslan av värdelöshet, meningslöshet, självhatet. Med träning däremot så känner jag mig ofta rätt opeppad, det känns mest tungt och tråkigt att köra ett träningspass. Men när man väl satt igång och kommit in i det så känns det underbart, jag känner mig glad, levande, pigg, duktig och att jag faktiskt åstadkommit något bra.

Viva träning!

Offerkoftan

Varje dag är en kamp. Igår lyckades jag inte. Det som gör mig mest rädd i min situation är att jag ofta rättfärdigar mitt beroende. "Det är inte mitt fel att jag har problem," tänker jag. Det som då händer är att jag använder det till ursäkt för att hetsäta. Jag måste komma ihåg att jag alltid har ett val, och att "det inte är mitt fel"  borde inte användas som argument för en hetsätning. Jag får inte ta på mig offerkoftan sådär och bara ge upp. Jag måste kämpa!

Jag föll igår alltså. Så besviken på mig själv. Och för att inte tala om ångesten efteråt. Den är alltid värst när jag är så nära på att lyckas avstå men sen faller. Jag har iallafall tränat idag. Och så skönt det var! Jag älskar det. Det är lätt att glömma hur skönt det är om man inte gör det på ett tag, men när man väl gör det så. Känner mig riktigt slut och mör i kroppen nu. I like it.

....

Åhåhåhåhåh. Det hjälpte inte.

Suget.

Jag kunde inte stänga mina byxor som jag kunde för 10 dagar sedan. Total ångest. Men inte hjälper det mot suget.... Bästa sättet att bota tjockisångest är ju såklart att trycka i sig ännu mer, javisst. Jag vill bara knalla i väg till Ica och köpa på mig en massa hetsmat, jag orkar inte känna det här suget!


Vad gör man om man inte hetsar?! Det är det enda jag kan se framemot, det enda jag längtar till. Tragisk. Har knappt ätit sen i lördags, så jag ska testa äta middag nu och hoppas att känslan för att hetsa lugnar sig.

!

Jag lyckades. Dock inte utan att jag fick betala. Började må riktigt dåligt igår eftermiddag. Verkligen huvudvärk och illamående from hell. Så hur mycket jag än ville frossa kunde jag inte. Lika bra att gå och lägga sig.

Mår inte bra idag heller. Men bättre. Mår illa när jag tänker på all slags mat, men mmm..choklad..godis, glass..
Åh vad jag är störd!

Mättnad

Mår så fruktansvärt illa. Så mätt.

Imorgon börjar resan mot ett friskare liv. Imorgon tar jag upp kampen igen! Wish me luck-
I sure will need it.

En vanlig kväll..

En vanlig hetskväll för mig kan se ut såhär:

• Marabou choklad - ca. 150-200g
• Lösviktsgodis - ca. 200-300g
• Chips - ca. 200g
• Creme fraiche - ca. 150-200g

Detta är vanligtvis "stommen" sen brukar jag  komplettera med lite olika saker beroende på vad jag har snöat in mig på.. typ just nu pepparkakor med smör och ost på och egengjord kladdkaka och grädde.

Det känns helt sjukt att skriva ner det såhär. Det blir verkligen svart på vitt att man har problem.

Skam

Idag ska jag åka och hem och träffa min familj över middag. Hade det inte varit för att jag har svullat i, vad kan det nu vara, 12 dagar kanske, så hade jag sett framemot det jättemycket. Nu känner jag mig bara så äcklig, svullen och trött. Vill inte träffa någon. Det måste verkligen synas att jag har svullnat, och jag skäms så fruktansvärt bara någon kollar på mig! Det spelar ingen roll om det är någon helt okänd, skammen kommer som ett brev på posten ändå.

När jag sen kommer hem är jag ganska säker på att det blir hets. Tyvärr. Men "en sista gång" bara..

Fredagen den trettonde

Kom just tillbaka till lägenheten efter en promenad till Ica. Inhandlade vad jag hoppas är det sista godiset på ett bra jävla tag. På söndag ska jag ta mig ur det här. Men det är så lätt att säga, speciellt på kvällen när man ligger där och magen bara spänner och man tror man ska dö vilken sekund som helst. Då är jag så bombsäker. Men sen kommer dagen och allt känns inte längre lika självklart. Och ju senare in på dagen man kommer desto svårare blir det att stå emot..

Men nä. Skriver jag det här så hoppas jag att det blir svårare att bryta. På söndag ska jag äta strikt LCHF och inget annat, och det är det enda som funkar i längden. Jag har med hjälp av den kosten lyckats den här hösten och förra hösten hålla mig från hets/överätningar under drygt 4 månader. Sen har julen kommit med alla sina frestelser.. Ska skriva mer om det senare.

Iallafall, ikväll och imorgonkväll kommer spenderas i mjukiskläder med filmer, och mina bästa kompisar Choklad, Chips, Godis, Kladdkaka och Glass.

Jag är..

..

• kraftig/mullig/whatevvahhh you wanna call it

• smart och kvicktänkt

• konflikträdd

• lojal och pålitlig

• inte den som gillar överraskningar 

• tråkig

Allt eller inget

Ibland blir jag rädd för mig själv. Jag har insett att det är allt eller inget som gäller för mig. Nästan alltid.

• Mat - svält eller frosseri, carbs eller zero carbs
• Alkohol - noll tolerans eller tills jag stupar 
• Kaffe - undviker eller hinkar i mig tills magen inte pallar mer
• Träning - antingen rutinmässigt flera gånger i veckan eller inte alls
• Planera/organisera - antingen sjukt strukturerad, ordning på allt eller ingen kontroll/planering/organisering alls

Varför?  Varför tänker jag att om jag hamnar i en situation där jag "måste" äta lite kolhydrater till middag att nu är det kört, nu är det lika bra att gå all in och köpa upp halva Ica och frossa loss?

Orkeslös

Jag är mitt inne i en hetsätnings/överätarperiod. Sedan jag flyttade och bor själv (ungefär 10 dagar sen) så har jag tryckt i mig allt möjligt om kvällarna, godis, chips, kladdkaka, glass osv.. Vaknar upp varje morgon och känner mig totalt jävla överkörd. Går runt som en zombie och orkar ingenting, känner ingenting. Äter ingenting för att lindra ångesten en aning.


Vad som skiljer den här perioden från de flesta av mina tidigare är att jag har inte isolerat mig lika mycket. Jag har inte undvikit att träffa och umgås med mina vänner jag annars alltid gör. Alltid något. Men om dom bara visste.. om folk bara visste vad som försigår behind the curtains. Orkar inte hålla på såhär längre, jag siktar på att verkligen försöka kravla mig ur det här hålet jag grävt åt mig själv på söndag.

Here we go again

Så är ännu en kväll på väg mot att spenderas med choklad, godis, chips, glass. Jag orkar inte stå emot just nu, jag tänker att "en sista gång.." men hur många gånger har inte den tanken funnits där. Ett par dagar till, sen ska jag försöka igen, kämpa! 

Varför gör man det egentligen? Efter man tryckt i sig allt man kan, tänjt ens alla fysiska gränser så sköljer ju bara besvikelsen, ångesten och hopplösheten över en. Men bara en sista gång..

Vem är jag?

Jag är en tjej som sedan jag var 14 haft ett stört ätbeteende. Jag vet inte om jag kan klassificera mig själv under någon specifik benämning eller ens som ätstörd. Många år har gått sedan dess, jag har gått ut gymnasiet, jag har börjat på universitetet och jag har rest. Dock alltid med mina monster som som spökar och lever om och säger att jag ska äta mindre, äta allt i min väg, inte äta det, handla godis för 100 kr och nu är du värdelös.

Jag är trött. Jag är så fruktansvärt trött på att ha det såhär. Att isolera mig från familj och vänner för att jag antingen "måste" trycka i mig mängder av skit i min ensamhet, eller för att jag "måste" hålla mig undan från allt vad mat är. Jag är trött på att känna mig misslyckad.

Jag spyr inte, men kan ändå trycka i mig kopiösa mängder. Jag vågar inte väga mig längre, livrädd för domen. För jag vet, jag vet att jag är så mycket större nu än för 3 år sen. Känner hur paniken växer bara jag skriver det.

Under dessa år som gått har jag haft bättre perioder och värre perioder. Just nu är jag efter en till största del superb höst är jag nere i skiten igen. Och ångesten är värre än någonsin.